Aku benci kerja aku. Urghh! Kalau bukan kerana aku jatuh kerusi sampai 'patah' tangan sehari selepas aku gi interview kat Papa John, mesti aku tak perlu kerja disitu. AKU BENCI JADI CASHIER. Aku tak nak jadi cashier lagi untuk selama-lamanya seumur hidup aku! Aku bekerja di Petronas Stesyen Sri Laris. Alah~ senang cerita, Petronas sebelah Giant Klang. Aku benci betul kerja kat situ. Dah lah GAJI rendah, lagi nak potong gaji pula kalau SHORT. Sejak kerja situ, aku jadi benci gila-gila dengan perkataan SHORT. Tapi staf-staf kat situ, BUDUH-buduh semuanya. Asyik dok sebut perkataan itu. Frust aku. Benci betul. Rabu lepas, selepas kami dihujani customer… kami dapat berehat seketika. Waktu itu, aku sedang menunggu change dari Kak Ida. Lalu, Kak Ayisyah, atau aku lebih suka panggil dia perempuan mengandung, dia check kaunter aku. Kemudian, dia mula berceramah seperti biasa. Bla, bla, bla, duit seringgit banyak. Bla, bla, bla, bagi customer seringgit-seringgit. Bla, bla, bla, campur-c
I tend to forget things that make me upset. I don't want to remember things that can make me dull. It works. Fine. At first. But when things get hard, or as time fly by it came hunting me back. Yes, I don't remember what makes me upset. However it does not make me not upset to a person who causes it. & what makes it become more frustrating? I don't have an explaination to my feeling (sad/dissapointed/anger) towards a person & that makes me feel bad about myself. So as I sit alone, wondering why I feel such, then only I recalled things, issues that I erase/ignore. Then it makes me feel slighly better. But. I. Need. More. I need to solve it. Not just knowing. I need the apology I never get. I need to sooth this anger. I need to forgive, but to forgive I need an apology. A simple "sorry for ......(things said & done)" would be enough. I need it. I freakin' need it because without it, my brain would have forget but not my heart. But it was 5 years ago.
Comments
Post a Comment